När jag har fått upp ögonen för något så går jag oftast all in. För att sedan inse faktum och blir då förkrossad.

 Men jag har insett lite att det är inte jag själv som hindrar mig, fast ändå är det jag själv.

Alla andra människor har så mycket åsikter om allt vilket jag lätt men ogärna tar åt mig av. Ni undrar nu säkert vad jag har för ideer.

 

Tatuering. Har jag pratat om länge. Det är något jag verkligen vill ska bli av men som jag absolut inte har bråttom med. Eftersom att det ska sitta hela livet så ska det inte stressas fram. Det har jag förstått. Sen är det klart att man blir osäker när kreti och pleti bara rabblar upp alla nackdelar med tatueringar. Men om man är 50 + och redan är skrynklig och sönderbränd. Varför skulle en svart skrynklig tatuering göra saken värre. Och om jag nu är så ful med mina tatueringar att jag inte kan vistas barärmad på offentlig plats då får jag väl sola på min egen tomt topless när jag är 50 +. Jag har lösningen men alla andra verkar bara se probleeeeeeeeem.

 

HUND. ett ganska nytt påfund som har grott in sig i min lilla hjärna. Kan inte hjälpas. Hur ska jag klara mig utan en bästa vän.en hund. Jag kommer ihåg när vår dalmatin levde. Man kunde sitta o prata om allt med honom och hans ögon glittrade så fint med ett medgivande. Han kände av när man var lessen och behövde en tröstande tass. Så känns det nu som att jag minns han. Zeke är också en bästis men mest en mammahund.

Hade det inte varit underbart att ha en vän i vått och torrt som hela tiden förväntar sig saker av dig. Att du ska ge den mat att man ska ut o gå med den och aktivera den.

Det känns som att mitt ganska vardagliga och gråa liv kunde behöva en knuff. När man har en hund har man inget val än att ta på sig skorna en kall vintermorgon och gå ut. Det skulle jag behöva.

 

OCH JA...jag vet att man är bunden typ i tio år frammåt. men tänk om det är vad jag behöver.